Blixtar och dunder utan magiska under?
Jag har hunnit vara med om ett och samma oväder fast på olika platser idag. Det började störtregna när jag var i Konradsberg och lämnade några skolböcker. Tur för mig att min snälla mamma lånade ut sin bil (och medhörande hund) till mig, så det var bara att hoppa in och styra hem, lämna maten i kylen. Vädret började redan då hinna ikapp oss. Mot Vällingby en snabbis för att kika in på Stadium.
Därefter hann både jag och Dogge precis komma innanför dörren innan det började hällregna och dundra som bara den. Vid ett tillfälle skulle jag räkna sekundrarna mellan blixt och åska. Jag hann inte ens börja innan det skallarde till i alla fönster. Ovädret var alltså rakt ovanför oss. Jag tycker i och för sig inte att oväder är så skrämmande, mer mysigt. Men jag tänker alltid på mamma när det åskar, hon tycker det är obehagligt. Det gör även sir Dogge, så han följer varje fotsteg jag tar nu.
Nu väntar jag bara på de där magiska undret...
E.
